Nu var det ett tag sedan jag skrev någon helhjärtad krönika, därför är det hög tid att ge sig in i debatten igen. Håller du med? Lägg en kommentar eller maila till mail@joakimengstrom.se

I många har diskussionen om svensk längdskidåknings framtid handlat om i vilken omfattning junior- och utvecklingslandslag skall finnas och vilken ekonomisk stöttning A-landslaget skall ha. Från förbundshåll har man ofta glömt, kanske den viktigaste målgruppen att stötta, nämligen de nationella seniorer som faller precis utanför alla landslag. Jag har ofta hävdat att det är den målgruppen som behöver mest resurser på grund av flera anledningar. För det första är ett juniorlandslag en viktig sporre för de bästa juniorerna och en bra grund för att kunna ta klivet mot internationella insatser, men de flesta juniorer har redan så pass bra stöttning genom sina skidgymnasier att det nästan blir kaka på kaka med förbundets pengar. Visst borde något sommarläger ge bra utveckling och stannar man vid det, blir inte heller fakturan någon större utgift. För det andra så har A-landslaget redan så pass bra stöttning från förbundet och kan bitvis med lätthet, skapa kontakter med företag som leder till en proffssatsning. Detsamma gäller för U-landslag, som genom sin ”status” som landslagsmän lättare kan hitta sponsorer och annan bra stöttning. För det tredje så har den stora nationella seniorgruppen inte haft någon större resursapparat runt skidhögskolor/universitet och så vidare. För få tränare och inte alls samma snurr på verksamheten som ett skidgymnasium.

Nu i dagarna läste jag på förbundets hemsida att en ny satsning skall göras på ”det svarta hålet” som man så fint kallar det. Det vill säga, de seniorer som inte faller in i någon landslagsgrupp eller annan stötteapparat. Jag ser det som oerhört positivt att man äntligen har insett vilka oslipade diamanter som finns bland de svenska seniorerna och som kanske aldrig skulle kunna få chansen att satsa fullt ut. Daniel Rickardsson är väl ett ypperligt exempel på en skidåkare som har varit i den typen av situation och som när han väl fick chansen, tog den och förvaltade den på bästa sätt.

Som en del av svensk skidsport ser jag denna nya satsning som kanske den viktigaste på många år. Här kommer vi att bygga många nya framgångar.

Jag anser att dessa nya resurser bör gå till bland annat att vidareutveckla skidhögskolor. Många är det som vill studera och samtidigt elitsatsa. Utan erfarna tränare och hjälp med studierna är en elitsatsning väldigt komplicerat. Denna verksamhet har blivit mycket bättre på senare år, men det räcker inte där. Dessutom är frågan hur man skall lösa det för dem seniorer som inte klarar sig utan ett halvtidsjobb eller liknande. Skall en kontakt med förbund och näringsliv upprättas? Jag anser också att de seniorer som tävlar för klubbar med vag klubbverksamhet bör få möjlighet att komma med på läger och annan utvecklande verksamhet. Det finns således absolut inga problem att fylla igen de svarta hålen för det ”svarta hålet” i svensk längdskidåkning.

En annan tänkvärd utveckling för svensk skidsport är att klubbverksamheten bör bli mer professionell. Med det menar jag en mer gedigen verksamhet som kan hjälpa och stötta juniorer och seniorer länge i sina tävlingsår. I dagsläget är de fyra stora klubbarna, Umeå, Mora, Östersund och Åsarna av den karaktären som har en verksamhet som är ekonomiskt bärkraftig och har utvecklande verksamhet. Men tänk om det fanns fem, sex, sju, åtta till sådana här verksamheter i svensk skidsport. Då skulle konkurrensen på nationell nivå bli större och utvecklingen bland åkarna bli större. Kanske behöver en del resurser läggas på att utveckla klubbverksamheten så att den liknar mer den som vi ser inom orienteringen.

Den sporten har inte ens hälften av längdsportens ”mediaframträde” men ändå finns det en gedigen klubbverksamhet, där klubbarna tävlar mot varandra och kan rekrytera ungdomar trots att resultaten är för inbördes beundran. Där värvar man löpare och kan stå ekonomiskt rustade för nya utmaningar som skall överbryggas inför säsongen. Varför kan det inte vara så i skidsporten? Om jag själv ska ge mig i kast med att försöka svara på den frågeställningen så tror jag det handlar om en snedspark redan från backlinjen.

Inom skidsporten, till skillnad från orienteringssporten, så saknar vi en påtaglig och uppenbar länk mellan elitverksamhet och motionärsskaran. Jag tror man måste sammankoppla dessa kategorier så att skidsporten tillsammans kan växa. Detta breddar sporten och ger möjlighet att sportens olika delar kopplas ihop med varandra och stärker sina band. Inom orienteringen så har möjligheten att tävla i olika klasser och svårighetsgrader ändå fram till man är över 90 år. Jag tror att denna form gör att den sporten kan överleva. Likadant skulle det kunna vara inom längdsporten, där motionär och elit har några tävlingar på samma ställe och man kan träffas och prata skidåkning. Varför skulle inte motionärer kunna ha en egen klass på SM-femmilen som ett exempel? Eller varför finns det ingen 25-manna stafett på skidor? Skidåkare finns det, viljan finns, tävlingslusten finns, men det finns ingen organisation. Jag anser att skidsporten måste bli mer folklig på ett basalt plan och inte bara folklig genom våra tv-apparater när vi sopar hem var och varannan OS-medalj!

Skidsporten behöver en mer långsiktig framtidsplanering för att kunna göra de förändringar som behövs för att säkerställa utbredning av skidåkning, oavsett vilket klimat vi får i framtiden. Att fylla upp det svarta hål som vi har idag är ett mycket bra initiativ som jag tror många trånat och längtat efter länge. Men detta är bara våning nummer ett och skidsporten lever och verkar i ett höghus mycket högre än så!

Av: Joakim Engström 2010-04-19

Länk till artikel om nationell satsning finns här

Jag blev smått överraskad när jag såg att det verkligen var Mr skidsport.com som drog iväg på kanske en av de tyngsta femmilar som körts under 2000-talet. Som sagt är det inte vanligt att elitmotionärer ställer upp på ett SM och egentligen är det väl smått konstigt. Artikeln på skidsport.com tar upp orientering som ett bra exempel och även jag har skrivit om det förut. För visst är det så att inom orienteringen finns det en hel annan kultur. Där kan man tävla så länge man kan gå och onekligen finns det inga ”vanliga” bortförklaringar om jobb, familj och tidsbrist. Det vore superkul även för oss elitåkare om fler vanliga elitmotionärer skulle kunna ställa upp och anta utmaningen. Man ska ha klart för sig att en femmil i fri stil, individuell start och i kuperad terräng inte är samma sak som ett vanligt seedningslopp. Men jag tror att många skulle klara av det. Vilken skidfest det kunde bli. I våra grannländer är det många fler motionärer som kör femmilen och tar det som en roligt äventyr. Det finns inga som helst nackdelar med att 100 elitmotionärer prövar på ett av Sveriges manligaste äventyr (3milen för kvinnor också förstås, för de kvinnor som vill anta den utmaningen).

Skidförbundet borde slopa alla formella hinder, såsom FIS-kod osv, för elitmotionärer så att det blir lättare att ställa upp. Vilken skidfest det kan komma att bli i framtiden! Kanske kan det bli så stort att även 5milen börjar sändas på teve igen.

Tack Erik för ett bra initiativ och ett grymt bra 5mils lopp!

Artikeln finns här